ett minne för livet.

"yes" tänkte jag precis när jag stängt dörren till omklädningsrummet! dagen är slut! och nu kan jag bege mig hemåt.
jag hörde att någon var inne i rummet intill där duschen och spegelrummet finns. happ, tänkte jag och brydde mig inte mer om det.
sen när jag sitter ner och drar på mig strumporna ser jag ur ögonvrån att någon liksom sticker ut halva överkroppen rakt ut bakom skåpen och tjuvkikar på mig. situationen är så skum att jag inte vill konfrontera den här tjuvkikade figuren så jag låtsats som om jag inte märker något.

sen när jag ska gå så tänkte jag att jag skulle kolla mig lite i spegeln innan jag går, sen så var jag ju nyfiken på vem som smugit på mig.

när jag kommer inte halvvägs in i spegelrummet stannar jag fastigt. den hemliga figuren var en man i fyrtiofemårsåldern.
den här mannen hade tagit med sig en kartongbit med sig upp i omklädningsrummet och denna använda han som bönematta.
där var han längst ner i hörnet av rummet snett vänt åt höger, böjd med huvudet mot den gamla kartongen som fungerade som ett substitut för bönemattan.
jag blev ju så paff så på automatisk instinkt backade jag ut i samma takt som jag kom in, vilket måste ha sett otroligt roligt ut kan jag tänka mig.
jag skrockade lite åt mig själv men skämdes hör att jag stört honom för han måste ju ha märkt att jag kom in dit.

jag blev så otroligt rörd av den här mannen. trots att allt var så ofattbart fel så blev det så otroligt rätt därför att det var så fint att han tagit den här jävla kartongbiten i spegelrummet och trots att han visste att det kunde uppstå en obekväm situation så gjorde han det. därför att det han tror på går före allt.

det var som en söt liten kortfilm när jag tänker efter. jag så glad att jag fått uppleva det.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0