Johan Af Närtuna

efter att jag missat bussen till uppsala och fått vänta ute vid långhundra åby vägskäl (ingenstans per definition) kommer bussen efter en timme.
kul. detta räknas bara som en liten bagatell i jämförelse med vad som hände efter detta.

på väg till bussen springer jag för glatta livet. jag ska fan hinna med den tänkte jag.
jag kommer rusandes in på centralstationen och ser bussen. YES! JAG HINNER!
men när jag springer där över busstorget rakt fram mot bussen ser jag hur han, den jävla sadisten till busschaufför stänger bussdörren efter att han sett mig. jag tänker att han kan inte mena allvar.
sen kommer jag till dörren och vinkar till honom OCH DÅ BÖRJAR HAN ÅKA! vad fan? jag springer med en bit och ropar och vinkar. sen var han borta.
där står jag och fattar inte vad som hänt. varför gjorde han sådär? vad hade den där jävla idioten att vinna på att åka iväg? det skulle max ta 5 sekunder att öppna dörren, låta mig sätta in kortet i kortläsaren och sen stänga dörren.
jag undrar om han blev nöjd, om han kände att han hade makt eller något? jävla apskalle!
jag snackade skit om honom med de andra som satt där och väntade på bussen från knivsta.
det västa är att den där jävla gubben visste att bussarna går en gång i timmen. jävla svin.
efter detta slängde jag av mig massa kläder efter mitt varma springande och satte mig på en bänk med bara linnet på överkroppen medan jag skickade massa bittra sms till folk. förlåt för det.

sen stöter jag in i gustaf på åhlés. det var kul. han köpte disktrasor till carro som fyllde år igår (grattis gumman!). själv köpte jag en stiftpenna, fast den var till mig själv.
vi sitter på jalla och käkar. Jag åt en falafel som satt dödsskönt i kistan som baloo skulle ha sagt.
jag får erbjudandet att hänga med på  deras pubrunda som deras (carros och gustafs) skulle på. jag tackade så klart ja.

sen i väntan på att pubrunan har jag ändå rätt trevligt, träffar carros och gustafs klasskompisar vid universitetstrappan.
de verkar trevliga.
sen ringer födelsedagsbarnet carro själv i egen hög person. hon har parkerat nere vid ån. detta sades:
- gå upp till universitetet.
- eh, ok.
- du vet väl var det är?
-eh ja?
- men hallå, nästan vid domkyrkan! vet du vad? gå längs ån så möter jag upp dig där!
-ok!

nästa samtal:
- hej var är du?
- jag står vid dombron och väntar.
- dombron?
- ja, bron närmast domkyrkan. var är du?
- uppe vid carolina.
-  vad fan gör du där uppe?
- öh vet inte.
- men du, gå till domkyrkan så ses vi där. dit hittar du ju.
- ehhh
-men carro! du ser väl domkyrkan!
- JO!
-  gå mot den!

visste jag inte bättre skulle jag tror att hon haft en egen liten förfest i bilden på väg in till uppsala.

sen träffas vi i alla fall och carro är så glad som bara ett födelsedagsbarn kan vara. kjol hade hon också!

sen händer dagens andra jävla händelse.
på väg in på v-dala nation så har jag i princip glömt helt den sadistiska jäveln till busschaufför. där stannar jag till och visar upp mitt kårlegg och id.
den sura vakten säger något i stil med "höpp höpp höpp! här kommeru inte in!" mitt temporära kårlegg hade antagligen gått ut. det visade sig att alla andra hade fått det nya riktiga utom jag. sur-vakten var i alla fall villig att släppa in mig genom att riva kårlegget. det gjorde han. och det gjorde ont i hjärtat på mig! det hade varit nyckeln till så mycket lycka och billig öl!
eftersom det var pubrunda så stannade de ju inte mer än 20 minuter heller. jag hann inte beställa en ny öl ens. en öl på en fredagskväll när man är så otroligt taggad.

sen åkte jag hem med den bittra vetskapen om att alla som fått sitt kårlegg kunde gå på nationer och se kristian anttila på kalmars.